Jag ammar ännu. Lite, lite grann. Mest bara på grund av vanan och den mysiga stunden, för mycket mjölk har jag nog inte längre. Hubbe är ju dessutom redan över ett så han behöver det inte heller längre. Jag har ju dessutom väntat på dagen jag skall sluta amma, dagen jag blir "fri" igen. Får min kropp tillbaka som bara min. Men nu känns det ändå svårt att sluta. Vemodigt på något sätt. Och mycket svårare än vad jag hade tänkt mig. Men nu på fredagen får det bara nog. Då skall jag sluta amma har jag tänkt. Hoppas inte Hubbe blir allt för ledsen (pah, inte kommer han säkert ens märka förändringen, det är jag som kommer vara ledsen...). Hur var det för er att sluta amma?! Var det bara befriande eller kändes det också vemodigt? Hur reagerade barnet?
 |
| Är det verkligen min lilla Hubbe som håller på att bli så stor att han snart inte behöver mig alls?! |
Jag var ju inte alls i samma situation men skriver om min erfarenhet eftersom det är roligt att jämföra :P Jag slutade ju amma när Kisen var ca 3 månader eftersom det han bara hade rintaraivaren. Jag hade ju varit skeptisk från början, men överraskade mig själv på sjukhuset med att säga att jag ville försöka. Hade det gått lättare så hade jag säkert fortsatt längre. Till slut skrek han bara mer och mer men jag fortsatte ännu en vecka efter att det började bli jobbigare eftersom det sen plötsligt kändes som om jag inte alls ville ge upp. Jag hade velat fortsätta till han var åtminstone ett halvt år men efter en speciellt horror morgon då det bara var så tydligt att han inte var intresserad så slutade jag försöka. Fortfarande kan jag ibland känna mig lite vemodig över det men Kisen "never looked back". Fast där är det nog säkert annorlunda för ett barn som har ammat mer, då vi slutade så var vi nere i en till två gånger om dagen ren.
SvaraRaderaJag ammade ju även tills Elliot var 11 månader. Kommer ihåg hur det kändes att sluta även om han endast ammat en gång till dagen. Det kändes tomt. Men känslan gick nog snabbt om sedan :)
SvaraRaderahttp://villervalla-marika.blogspot.fi/2013/01/att-sluta.html?m=1
Jag har faktiskt inte full koll på när jag slutade amma, det bara hände. Tror att Jon var ungefär tio månader. Vid det laget ammade jag bara på morgonen, och plötsligt så ville han inte ha modersmjölk på morgonen längre. Jag saknade närheten, och gör det fortfarande, men mot slutet hade Jon en tendens att bita sig fast, vilket inte var särskilt roligt. De där små tänderna är vassa!
SvaraRaderaFör oss var det inte mitt val, utan Jons, han hade helt enkelt inte ro att ligga vid bröstet längre.
Jag har ammat alla mina tre till över ett år. Amning har aldrig varit nåt problem hos oss (om man nu inte räknar med flaskvägringen, som kändes som ett problem då och då) men det har aldrig heller varit något speciellt känslosamt, jag hör inte till dedär som saknar amningen nu efteråt. ALLS. Orsaken till att jag ammat så länge är att jag bävat lite för att det skulle bli någon stor grej att sluta för barnet, vilket det sen inte alls har blivit. Barn nr 1 ammade bara på morgonen när hon fyllt 1. Då hon var 15 mån glömde vi bara bort det en morgon och det var det. Inga problem. Barn nr 2 ammade jag bara på kvällen och då hon var 13 mån bet hon mig en gång hårt och det var slut bums. Inga problem där heller. Barn nr 3 ammade alltid när hon vaknade kl 04-05 på natten och det trodde jag att skulle bli lite problem, så jag for iväg till Stockholm ett veckoslut då hon var 16 mån. Men det hade inte heller varit nåt problem alls. Så om du tror Hubbe är redo kommer det garanterat att gå bara finfint! Du kanske istället skall belöna dig själv med något fint då du orkat så länge? Det kanske gör det känns mindre vemodigt? Om nån dag kommer det säkert bara att vara befriande och hur naturligt som helst att inte amma längre. Det är ju inte precis så att du tänkt sluta ha honom i famnen och ge honom närhet i samma veva! Det går lika bra fast man har kläderna på också;)
SvaraRaderaVårt barn var drygt 1 år då ammandet tog slut. Hen hade helt enkelt inte tid för sådant mera. Sista tiden hade jag ammat hen på morgonen och kvällen efter gröten och den mjölken hade varit enda drickan för de måltiderna. Jag tog ju aldrig beslutet att nu tänker jag inte amma mer, utan tänkte hela tiden att barnet slutar nog själv när det känner för det. Visserligen hade jag tänkt sluta amma innan jag skulle återvända på jobb, men barnet slutade före det. Jag hade inget att sörja eller speciellt glädjas över med att amningen tog slut. Min man var mest förvånad "ammar du inte mera?" "nä, för ingen vill bli ammad".
SvaraRaderaJag ammade tills dottern var nio månader. Amningen funkade bra hela tiden, men att sluta kändes nog som en stor befrielse. Jag tyckte att kroppen blev normal igen och att det var skönt att slippa amningshormonerna. Dottern brydde sig inte alls, vid det laget åt hon mat och drack mjölk och ersättning ur flaska så det var inget problem alls.
SvaraRaderaKänner igen mig i känslan av vemod av att sluta amma - i synnerhet med dottern kändes det så när jag slutade amma henne när hon var ett år och två veckor. Hela amningen med henne hade gått så smärtfritt och hon var en sådan mysare vid bröstet:). Men i det skedet var jag redan gravid med lillebror så det kändes helt rätt att sluta amma ändå, snart skulle jag ju börja om på nytt! För dottern gick det smidigt att sluta amma, hon verkade inte sakna det alls.
SvaraRaderaSonen ammade jag tills han var 10 månader, och med honom kändes det vemodigt också, men inte lika mycket. Främst för att ammandet med honom hade varit svårare hela tiden, så det kändes nog mest som en lättnad att ha den delen av babylivet avklarad. Inte heller han saknade ammandet det minsta när det tog slut. För oss var det kvällsamningen som föll bort till sist.
Jag tycker det är helt ok att sörja att ammandet tar slut och det ska få kännas vemodigt! Men man kommer över det ganska snabbt, och som sagt så finns det ju andra sätt att mysa på sen:).