Hubbe har alltid varit glad i sina tuttar (alltså nappar för er som bor på andra sidan Östersjön). Men nu på den senaste tiden har det blivit helt extremt. Tidigare har vi haft som princip att han får ha sin tuttis bara när han skall sova, åker bil eller är extremt trött. Jag brukar också ha med en om vi skall ut på stan så där för säkerhets skull. Ifall han är otröstlig på grund av att han stött sig eller liknande brukar han också få sin tuttis för en stund. Under de senaste veckorna funkar dock inte riktigt våra principer längre. Han vill ha sin tuttis hela tiden, dagarna i ända. Och får han inte det så gallskriker han. Inte så kul. Och ganska svårt att vara principfast då kan jag tala om.... Att förklara för honom att han inte behöver den funkar inte. Att distrahera med annat funkar inte riktigt heller. Jag skulle inte riktigt ännu vilja ta bort tuttarna totalt och för gott. Men att ha tutt dagarna i ändå tycker jag inte alls om. Har det något med dagisbörjan att göra? Vår nya vardag kanske inte är lika trygg som tidigare och tuttisen symboliserar kanske trygghet för Hubbe. Tidigare har han ju nog också alltid varit extra glad i tuttisarna just då han är trött. Och krasslighet och långa dagisdagar är väl just sånt som gör en liten trött. Har ni varit med om liknande? Hur gjorde ni? Om ett par månader vill vi nog säkert ta bort tuttarna för evigt också. Hur gör man då? Är det bara byebye som gäller och så hoppas att han glömmer dem snabbt eller?
Hubbe ♥ sina tuttisar |