Tågresan

Dag ett:

Ombord på tåget märker vi att vi inte har lika tur som på tåget från Peking. Vi är nämligen inte de enda i vårt hytt. En ung mongolisk kvinna skall dela kupé med oss hela vägen till Moskva. Vi får veta att hon studerar där, är 31 år gammal och har en tvåårig son hemma i Ulanbaatar. Dessutom springer det en massa andra människor i vår hytt med jeans, korvar, väskor, läderjackor och strumpisar till kvinnan. Hon gömmer alltihop i sitt bagage mot en bunt pengar... Mycket suspekt tycker vi så vi vågar inte lämna vår hytt under hela kvällen i rädsla att hon skall börja smuggla grejs i vårt bagage också. Gränsövergången till Ryssland går dock bra, även om det nog tar lång stund. Ca, 5 timmar allt som allt och jag var väldigt trött när klockan började närma sig halv två på natten och vi äntligen fick tillbaka våra pass. Smugglandet löpte också¨utan problem. Kvinnan hade nog fyllt i deklarationen att hon hade grejer men hon sa väl antagligen att det var hennes egna. Följande morgon packade hon dock upp allt och en annan kvinna kom och tog hand om grejerna. Nudlarna smakar också än så länge gott.

Dag två:

Utanför tåget ser man hela tiden skymtar av den otroligt stora Bajkalskön (lika stor som hela Belgien faktiskt) och på andra sidan tornar höga bergstoppar upp sig. Vi vågar oss också äntligen bort från vår hytt och går på besök till vagn 8 för att hälsa på Duncan och Coralie. Eftersom de skall stiga av vid halva dagen i Irkutsk måste vi ta och fira våra sista stunder tillsammans (vi har ju faktiskt rest tätt inpå varann i över två veckor vid det här laget). Vi är ju dessutom faktiskt i Ryssland. Klockan halv 3 ungefär kommer vi fram till Irkutsk som ser ut att vara en stor fin stad. Igenom den löper en fantastiskt blå flod och vi bannar än en gång ryssarnas dumma visumpolicy... Efter att ha kramat Duncan och Coralie adjö springer vi iväg på blinijakt. Men vi hittar inga blinier. Så vi nöjer oss med varma smörgåsar som faktiskt är riktigt goda. Vi pratar också lite med ett holländskt par som vi träffat tidigare på ryska ambassaden i UB. Nudlarna smakar inte lika gott längre så vi tar en tur till restaurangvagnen. Priserna är dock hutlösa, 5e för soppa och 10e för franskisar med biff. Och ingen champagne och kaviar har de heller (jag hade nämligen läst på nätet att de borde ha det på det ryska tåget ). Så vi går tillbaka och äter nudlar istället.

Dag tre:

Snart två dygn har gått här på tåget och hittills har vi knappt haft tråkigt en endaste stund. Jag har just läst slut min nobelpristagarbok och Eric jobbar lite med kuponkimaa. Mongoliska damen flyttade in i rummet brevid så nu är vi ensamma i vår kupé, skönt!

Dagen gick mest ut på att läsa, spela kort och titta på Office-avsnitt från Erics dator. Dessutom har vi kommit underfull med att vi har tagit fel på dagen vi kommer till Moskva. Vi kommer inte alls redan på fredagen utan först på lördagen. I har med andra ord betalat en natt på hotell helt i onödan! Dessutom har vi bara ett dygn på oss att hinna se nånting alls i Moskva. Troligen är allt stängt p.ga. 1 maj firande... Verkligen lyckat!

Dag fyra:

Efter en trög morgon med bara läsning och slöande tittar vi på lite mera office-avsnitt. Vi spelade också kort och jag vann det flesta omgångar. Eftersom vi tagit fel på dagen vi skall komma fram så hade också vår proviant sinat så vi blev tvungna att gå till restaurangvagnen för att äta middag. Vi blev nästan ruinerade och portionerna var ynkligt små, men goda som tur var. Eric beställde borschst-soppa och jag höna. I Moskva kommer vi säkert inte att ha råd att äta annat än McDonalds! Tur att vi har än dag mindre än vi trott så kommer vi kanske lite billigare undan...

Dag fem:

Äntligen har vi lyckats komma in i Moskva-tid. Fem timmar tidsskillnad till Mongolien så det tog några dagar. Tyvärr vaknade vi dock redan halv 7 då vi kom fram till en perrong. Jag hade tänkt sova vidare men Eric steg upp och gick ut på vattenjakt. Jag blev så nervös att han skulle missa tåget att jag blev klarvaken. På fredagen höll vi nämligen på att missa tåget två gånger. En av gångerna höll en snäll holländare kvar tåget till oss och vi måste hoppa på när det redan börjat röra på sig och andra gången hade de tagit bort trapporna så vi måste klättra upp. Huj! Det skulle inte vara så roligt att bli kvar när tåget åker sin väg. Nu är det bara åtta timmar kvar. Jag kan inte fatta att fem dagar kan gå så pass snabbt.