Mina tankar inför snittet

När jag började tänka på förlossningen någon gång i början av den andra trimestern så var det första jag tänkte att jag absolut inte vill att det skall bli kejsarsnitt. Jag ville ha en vaginal förlossning, vara en stark kvinna som kan föda och få uppleva känslan att ens kropp klarar av att krysta fram ett barn. Men sen så fick jag veta att min baby ligger i sätesläge. Jag började läsa på om snitt och om vaginal förlossningen då barnet har rumpan före. Jag läste blogginlägg, forumdiskussioner och artiklar. Bland annat denna, som publicerats i den medicinska tidskriften Duodecim. Ur artikeln framgår att riskerna, både för mamman och babyn, faktiskt är mindre vid planerat snitt än då man föder vaginalt med barnet i säte. Det gjorde mig helt klar i min åsikt att snitt är det rätta beslutet. Även om jag nu går miste om "min förlossning". Eftersom orsaken till snittet är sätesläge så har jag dessutom bra möjligheter att ifall jag får bli gravid på nytt i framtiden föda vaginalt då. 

I övrigt är jag nog ganska spänd för själva ingreppet. Inte nog med att vi skall få vår bebis, så är ändå kejsarsnitt en rätt stor operation. Jag skall sys och någon skall skära djupt i min mage. Klart man är nervös för något sånt! Men å andra sidan så litar jag otroligt mycket på de finska läkarna och sjukvården vid Kvinnis. De görs tiotals kejsarsnitt varje vecka, flera snitt varje dag. De är totala proffs, de bästa tänkbara i vårt land. Att Maken också får vara med och hålla mig i handen hjälper också till. Dessutom går själva ingreppet snabbt. Totalt tar kejsarsnittet 30-45 minuter, bebisen är ute på bara några minuter. 

Det som nästan skrämmer mig mest är nog tanken på smärtan efteråt. I en vaginal förlossning är ju den värsta smärtan under öppnings- och krystningsskedet, även om man nog då också har ont efteråt. Med ett snitt är det först efteråt som man har ont. Jag har aldrig opererats (jag räknar inte att ta bort ett födelsemärke som operation) eller legat på sjukhus. Jag har aldrig upplevt värre smärta, aldrig brutit något ben eller så. Hur kommer jag månne att reagera?! Hur snabbt kommer jag att vara på benen igen?! Hur kommer det att kännas att stiga upp?! Att ligga ner?! Jag hoppas att jag kan förbereda mig mentalt så bra som möjligt så att jag sen klarar av att vara stark och positiv även om jag har ont. Att Maken är med och även har möjlighet att vara ledig rätt länge efter förlossningen gör det också lättare. 

Nej, det blir nog inte som man tänker sig när man blir gravid och skall få barn. Men det skall nog gå bra det här. Och det allra allra viktigaste, det enda som egentligen har någon skillnad är att "Hubbe" är frisk och kry och får komma så till vår värld. Om jag sen har lite ont som biverkan av det hela så är det nog garanterat värt det!

I nyaste Vauva-lehti, som kom idamg fanns det en bra utförlig artikel om planerat kejsarsnitt. Jag saknade dock den delen om dagarna efter snittet. Nu berättades det bara om före, under och direkt efter operationen, inget om dagarna efter.

Ifall ni har upplevt ett kejsarsnitt så får ni gärna kommentera angående era erfarenheter (helst rosenskimrande lätta fina trevliga erfarenheter förstås...)! Hur länge hade ni ont? Hur ont tog det? Annat som man kanske inte tänker på då det kommer till kejsarsnitt?!