Graviditeten har redan hunnit fram till vecka 33 och nu börjar jag sannerligen känna mig höggravid. De senaste dagarna har jag haft en massa känningar, troligtvis sammandragningar, men jag vet inte så noga. Med Hubbe hade jag ju så gott som inte sammandragningar alls, vad jag märkte av i alla fall. Och eftersom han låg i sätesläge och vi hade planerat snitt så upplevde jag aldrig sammandragningar i förlossningsskedet heller. Så dessa känningar är helt nya för mig. Men jag tror nog det är övningssammandragningar jag har. Det gör inte direkt ont, men känns nog. Stramar och spänner i hela magen. Jag har också känt ett visst tryck neråt. Det liksom värker till i inre bäckenet, mellan benen. Fogarna känns också om kvällarna. Jag hoppas nog ändå att det här bara är kroppen som långsamt håller på att börja förbereda sig inför förlossningen om två månader. Hemskt mycket före det tycker jag nog inte babyn behöver komma ändå... Jag är liksom inte mentalt redo riktigt än. Kanske det bara är babyn som lagt sig till rätta och fixerat sig som gör att det känns så här?! På onsdag skall jag till råggivningen så då skall jag bombardera min rådgivningsdam med frågor.
I och med att jag ändå känt något de senaste dagarna så har jag förstås börjat fundera lite på den stundande förlossningen. För även om det här är min andra graviditet så hoppas jag att förlossningsupplevelsen denna gång kommer att bli en första. Jag har ju väldigt positiva erfarenheter av att bli snittad. Du kan läsa om mitt planerade snitt här. Men ändå önskar jag att få föda nedre vägen denna gång. Om jag inte får det nu så får jag det nämligen aldrig. Men jag vet ju liksom ingenting om förlossning. Eftersom det i ungefär det här skedet stod klart att det blir snit,t då jag var gravid med Hubbe, så slutade jag funderar på vaginal förlossning då. Och nu har jag liksom inte heller ägnat det många tankar. Fast det börjar väl nog bli dags så småningom. Jag gillar att vara påläst och så pass väl förberedd man nu kan vara, då kan jag ha så pass mycket i kontroll som bara är möjligt. Jag behöver kunna förbereda mig mentalt på vad som kommer att hända för att klara av det. Men klara av det tror jag nog jag kommer att göra. Om en månad får vi också gå på extra ultra och "synnytystapa-arvionti" pga att jag blivit snittad sist så då planerar jag fråga om det är något jag undrar. Redan nu har jag ändå börjat fundera lite grann på smärtlindring, hur jag vill ha det under förlossningen och på vilket sätt jag själv kan göra att saker går enklare och smidigare. Hoppas min kropp kommer vara av samma åsikt som min hjärna sen då det väl gäller, heh. Men spännande är det onekligen!
Va spännande med förlossning!:) jag har fått två barn och tyckte båda gångerna att jag hade bra hjälp av liustgas! Ett litet tips om du anv. lustgas är att man skall börja andas lustgasen före värken börjar för att få den bästa effekten, dvs. inte börja andas då det är som värst utan när värken är på stigande. Lycka till när det är dags!:)
SvaraRaderaTack för tipsen. Jag är nog absolut öppen för all sorts smärtlindiring sen då det väl gäller :)
RaderaHej Hanna,
SvaraRaderaDet finns många fina dokument som berättar om hur smärtlindring inverkar på babyn samt mamman. Det har gjorts forskningar i att smärtlindringen inverkar på babyn samt inverkar de på mammans egna hormoner. Bl.a. minskar de hormoner som bidrar till den egna smärtlindringen samt minskar också drastiksit de oksitosin hormonerna som ger de euforiska känslorna efter födelsen, de som också är den kemiska kickstarten som i början gör att man anknyter till babyn mycket starkt. Förstås om smärtorna känns overkomliga skall man ta hjälp av den moderna medicinen. Men de lönar sig att kolla och i först hand lita på sin egna innerliga styrka.
Räddsla är något som inverkar negativt på smärta, mao gör den starkare.
Om man igen som mamma känner sig trygg i situationen och litar på sin kropp kan man använda det som en otrolig styrka och få igång kroppens egna smärtlindrande hormoner under födelsen! Som gör bara gott både för mamman och babyn. Smärtan går ju i vågor i födelsen, man har inte ont hela tiden utan stundvis i kramperna. Därimellan har man INTE ONT ALLS!
De lönar sig att minnas och det ger en styrka. De är mening att i de stunderna som är utan smärta har man möjlighet att vila och samla sig, andas och samtidigt kickar de smärtlindrande hormonerna in. Rörelse under födelsen; att gå, rulla på en jumppaboll sittande, skrika ut smärtan (då de tar ont) samt att andas lugnt då de inte gör de är naturliga sätt att hantera smärtan. De är bra att påminna sig själv om redan i förväg att smärtan är POSITIVT vid födelse :)
Jag hade också flere månader före due date sammandragningar samt just den känslan att magen hårdnar för stunden. Helt normalt och det är också en sak som berättar för dig att fast det är din första gång så vet din kropp exakt vad den ska göra och det är bara att hänga med! Själv födde jag snabbt, 6h timmar sammanlagt med två panadol, värmedyna och ett par andetag lustgas.
Hoppas detta gav ett positiv inblick på en fin händelse i ditt liv som det absolut inte lönar sig att vara rädd för! :)
Tack för din långa kommentar :) Jag tror nog att jag är ganska bra på att lita och lyssna på min kropp. Men det är svårt att säga innan tycker jag. För även om snittet också tog ont efteråt så har jag liksom inte annars upplevt smärta väldigt många gånger i mitt liv. Så det är svårt för mig att veta hur jag kommer reagera. Jag är nog öppen för smärtlindring, också medicinsk sådan. Och jag litar på att läkarna och barnmorskorna nog ser till att både babyn och jag mår bra och att förlossningen förlöper som den skall. Man brukar ju också få oxytocindropp i samband med epidural just för att förhindra hormonminskningen. Att man skulle ha svårare att anknyta till babyn pga smärtlinding vet jag nu inte om jag riktigt tror på, i såna fall kan jag tänka mig att det ändå är ännu svårare efter ett snitt och det har ju ändå gått hur bra som helst för mig :)
RaderaHärligt att du haft en så pass snabb och lätt förlossning, just något sådant hoppas jag själv på också. Och går det snabbt så är det ju ofta så att man inte hinner med så mycket smärlinding heller, eller så blir det sen för sent för det.
Jag är absolut positivt inställd till förlossningen, jag vill mest bara läsa på lite för att känna mig trygg. Så jag inte skall känna rädsla sen, och kunna hantera det hela bättre. Månne det inte kommer gå hur bra som helst sen när det gäller.
Jag vill också ge dig puff i ditt förlossningssjälvförtroende att våga lita på din kropp. Påriktigt, vi kvinnor är skapta för det här. Att föda barn, lita på din kropp den vet vad den skall göra. Häng med, surfa med på sammandragsvågorna och andas (finns speciella tekniker som def. lönar sig att träna). Och psyka dig till att varje sammandragning är ett steg närmare slutet, du checkar av för varje sammandragning, en sammandragning mindre.
SvaraRaderaDet här är nu bara som några inspirationsmeningar. Givetvis är jag medveten om att alla kvinnor upplever sin egen unika förlossning, alla vi upplever smärta på olika sätt. Om man känner att värken är outhärdig skall man givetvis be om värkmedicin. Man skall känna att man är i trygga händer, och det viktigaste att kunna slappna av. Att inte spänna emot, låt värken komma, ta emot den, andas, och sen är den förbi.
Ett tips ännu är att använda vatten. Dusch, badkar etc. hjälper dom flesta ens lite.
Och ännu ett tips, lyssna inte (nu före förlossningen) på alla som vill pracka på att förlossningar är så hemska och det gör sååå ont. Strunta i det nu, utan fokusera på just dig och din förlossning, och kom ihåg att din kropp kan dethär. Låt den sköta jobbet, hjälp till med att slappna av.
Lycka till sen när det gäller!
Tack för puffen och lång kommentar :) Jag måste absolut ta och repeterar andningsövningarna vi gick igenom på yogan jag gick då jag var gravid med Hubbe. Jag tror absolut att de kan hjälpa mig att slappna av och inte ha så ont. Jag är annars också bra på att tänka positivt och peppa mig själv, så månne det inte skall gå bra också under förlossnignen :) Varmt vatten testar jag också gärna.
RaderaOch jag är också bra på att stänga ut horrorstoryn, haha! Som tur har faktistk de flesta i min närhet berättat mest om positiva förlossningsupplevelser så det hjälper också att se det hela ännu mer positivt. Och nu då man dessutom vet hur fantastiskt det är att få ett barn, i och med att man redan har Hubbe så peppar det säkert ännu mer än om man är första gångs föderska på "riktigt".