Mera kläder

Igår åkte Lillasyster och jag iväg på ett litet första äventyr med bilen. Hittills hade vi bara varit på promenad till butiken, men eftersom det gick bra så vågade jag mej iväg ännu lite längre. Vi åkte till Grani och hälsade på Housewife-Maria för att shoppa lite flickkläder som blivit för små hemma hos dem. Perfekt upplägg. Och nu har lillasyster några fler små rosa, blå och grå söta plagg. Dessutom lyckades jag hålla mig och inte köpa för mycket. Men lite tjejiga grejer måste man ju ha....

Det var denna blåa Newbie jeansklänningen som jag bongade på Marias Instagram som var orsaken till besöket! Så söt. Nu måste Lillasyster bara få ett par strumpisar så kan vi ta den i användning. Kanske senast på midsommar.

Små söta koftor har vi nästan inga, jag använde inte riktigt sådana på Hubbe... Och nu i och med halvsomrigt väder känns det väldigt behövligt med några små koftor. Oj oj, Lillasyster kommer nog vara välkläddast i stan har jag på känn!

Frökens första skor

Lillasysters första skor. 

Lillasysters blivande Gudföräldrar, Makens bror och Sambo var på besök igår. De hämtade med sej den finaste presenten till lilla Fröken. Hennes allra första skor. Och inte vilka skor som helst. Utan ett par Minna Parikka. Klart man måste ha ett par Minna Parikka när man är två veckor gammal. Ljusrosa med små kaninöron. De är så fina! Jag skulle ju vilja ha sådana själv också....

Så söta små sneakers. I storlek 17. Så lite stora är det allt ännu. Men till hösten blir de nog bra!

Sommarlista

Eftersom det händer väldigt lite nytt i babybubblan så tar jag och fyller i Ratatas sommarlista istället.

Sommaren är här! Vad ska du göra nästa vecka?

Nästa vecka är sista veckan Maken är hemma så jag skall njuta av det. Kanske vi vågar oss på någon liten utfärd hela lilla familjen!? Typ Rehndal eller Högholmen eller liknande. Annars blir det väl mest häng på bakgården och vid sandlådan. Besök och grillmat någon kväll troligen. Och så midsommarfirande i slutet av veckan!

Tre saker du vill göra i sommar.

Vara på landet. Njuta av mina fina barn. Kanske ta ett dopp om havet blir tillräckligt varmt. Läsa bok i hängmattan och sitta vid brasan på kvällen.

Tre saker du INTE vill göra i sommar.

Få bröstinfektion. Bli biten av punkkin. Ta hand om sjuka barn eller vara sjuk själv. 

Vad blir din sommarplåga 2015?

Jag gillar den där peanutbutter jam sången!

Landet eller stan?

Nå landet alla gånger! Och skärgården skall det vara.

Vilka dofter får dig att känna att sommaren är här?

Havet. Nyklippt gräs. Grillmat. Vedeldad bastu.

Vad grillar du helst?

Champinjoner med färskost, Sparris inlindad i bacon. Inre filé. Ribs. Morot.

Vad är sommarmat för dig?

Nypotatis, sill, grillat. Mmm....

Sommarjobb – ångest eller glädje?

Nå nej tack. Jag är för gammal för sommarjobb. Mammaledig är just bra så får man vara ledig hela sommaren dessutom. 

Vad är din värsta sommarinsekt?

Gillar inga sommarinsekter utom fjärilar. Men värst är punkkin, älgflugor och getingar. Hua!

Vilka böcker ska du läsa?

Har lånat några Denise Rudberg på bibban. Och Keplers nya deckare vill jag också läsa! Mitt mål är att åtminstone få två-tre böcker läst i sommar. Det borde nog gå....

Har du tänkt besöka några särskilda platser?

Landet. 

Vad är det somrigaste plagget du har?

Shorts?! Eller någon av mina tunna sköna klänningar?

Sommarregn – ja eller nej?

Nja. Helst på natten då i så fall. Kanske med lite mysig åska i bakgrunden. Annars gillar jag nog solen mer.

Har du tänkt utmana dig själv i sommar?

Tror det är en tillräckligt stor utmaning att överleva som tvåbarnsmamma så det får kanske räcka?! Eller jag skall försöka att inte äta nästan sötsaker alls. Det kommer nog bli en hård utmaning....

Och till sist – din bästa sommarrutin!
Morgondopp är ju ganska mysigt. Och att dricka kaffe på verandatrappan. 

Om en månad hoppas jag kunna njuta av denna utsikt.... Ro för själen minsann!

Lillasysters garderob

Även om jag skulle ha varit exakt lika överlycklig om Tvåan skulle ha visat sej vara en Lillabror så måste jag ju ändå erkänna att det är lite roligt med en flicka. Speciellt då det kommer till kläderna... För även om det är roligt att shoppa killkläder också så är det inte riktigt samma sak. Utbudet är dessutom mycket mindre än på flickavdelningarna. Ofta är inte heller färgerna som finns till småkillar alls tilltalande enligt mig. Men små klänningar, volanger, spets och små rosetter är jag väldigt svag för... Och nu får jag äntligen shoppa loss på min favoritfärg ljusrött. Stackars Lillasyster kommer säkert avsky rosa sen när hon blir äldre på grund av mig!

Ja tack till alltihop. Jag gillar mest rosa, grått och marinblått då det kommer till små flickkläder. Genom att klicka på collaget ser du varifrån produkterna kommer.  

Dagarna går...

Dagarna går här i bubblan. Idag blir visst Lillasyster redan elva dagar gammal. Hon verkar nog vara en riktigt snäll baby så här långt. För fjärde natten i rad sov hon fem timmar i ett sträck. Jag tackar och tar emot. Ammandet går också jättefint. Ammandet med Hubbe gick också bra, men jag vågade ändå inte hoppas på att det skulle funka lika fint nu också. Men jag tycker nästan det går ännu bättre. Lillasyster är hungrigare än vad Hubbe var så det gör det liksom ännu lättare. Nog är kvinnokroppen allt bra fantastisk. Först kan man växa ett barn inuti sig i nio månader, sedan föda det och därefter ännu mata barnet med allt det behöver de första månaderna. Jag kan inte fatta att min kropp klarar av det!

Babynestet har varit guld värt här hemma och hon sover gott i det om dagarna. Perfekt också med handtagen så kan jag lätt ta med henne då vi byter våning. 

Annars har Lillasyster och jag mest hållit oss hemma. Hon är ju faktiskt inte ens två veckor gammal ännu. Och jag födde ju barn för lika kort stund sen, så kanske det ändå är det kloka. Även om jag nog känner mig fit for fight och börjar bli lite rastlös så småningom... Hubbe och Maken däremot har sysslat med destu fler spännande äventyr. Angry Birds parker och båtutfärder.  Så Hubbe går det nog sannerligen ingen nöd på trots den stora "chocken" i att bli storebror!

Ibland har man tur

För någon vecka sedan tipsade Linda på sin blogg om en tävling där man kunde vinna ekologiska hudprodukter från Cosmetique. Jag deltog på skoj och råkade vinna! Tänk sån tur. Igår hämtade Maken ut mitt paket och nu har jag redan hunnit testa det mesta och det verkar bra. Speciellt med en liten baby tätt inpå en ofta så känns det bra med ekologiska produkter. Jag vill inte ha en massa parfymer och kemikalier i närheten av henne! Eller Hubbe heller för den delen.... Soothing salvan testade jag också på Hubbe efter att han badat i morse och den verkade ljuvlig. Farligt bara det här att nu kommer jag högst troligt att måsta beställa mera sedan då mina vinster är slut!

Min vinst! Duschgelen, schampoot och soothingsalvan är redan testade och är härliga!

Väluppfostrade barn

Underbara pioner som jag fick av min Mamma igår. Favoritblomman! Det lönar sig att skaffa barn... Observera också fattets nyaste tillskott, en flaska käsidesi, haha!

Tvåbarnschocken lyser med sin frånvaro. Hittills har allt faktiskt gått enklare än jag tänkt mig. Lillasyster sov till och med nästan fem timmar i ett sträck i natt. Från ca. 22.30-3 innan första nattamningen. Så ammade vi på nytt vid sju och sen sov båda barnen till halv nio. Hubbe också! Väldigt väluppfostrat av dem måste jag säga. Hubbe verkar också ha vant sig vid Lillasyster nu. Snart har han säkert glömt hur det var att vara ensam med oss innan hon fanns. Om dagarna sover tyvärr inte Lillayster lika bra ännu. Lite magknip verkar hon också ha, men får hon vara nära mig eller Maken så är hon nöjd. Och jag undrar inte på att hon har lite knip i magen, hon verkar nämligen gilla att äta. Så länge vi är två hemma så går det ändå hur fint som helst. 

Förlossningsberättelse

Jag är otroligt nöjd och stolt över min förlossning. På det stora hela tycker jag att allt var mycket lättare och mindre ont än vad jag hade tänkt mig. Men här tror jag, precis som med snittet, att det har mycket med inställning att göra. Jag var inställd på det värsta, när det inte kom så kändes det lättare. 

Allt började på måndagen med några små onda sammandragningar under eftermiddagen. Vi åkte ändå till köpcentret på kvällen men Hubbe och Maken och i Prisma fick jag åtminstone två eller tre smått onda sammandragningar. På kvällen började de sen komma regelbundet, med ca 10-15 minuters mellanrum. Inte så starka ännu, jag kunde bra prata och gå samtidigt, men å andra sidan var de nog så starka att jag visste att det var fråga om sammandragningar på allvar och inte bara övning! Vid tolvtiden kom de fortfarande inte tätare så jag tog en panadol och gick och lade mej. Sov gjorde jag typ två timmar ordentligt, sen vaknade jag nog med tio minuters mellanrum av ont. Och så fortsatte det, hela dagen. Hubbe fördes till dagis och Maken åkte in till jobbet, men jag trodde nog att han skulle få komma hem... Vid ett-tiden gick slempproppen. Men sammandragningarna kom ändå inte tätare.

Min syster gick efter Hubbe från dagis och kom till oss på besök. När jag höll på att steka köttbullar kände jag att sammandragningarna började bli starkare. Jag måste liksom stanna upp och koncentrera mig lite. De började också komma lite tätare. I ett par timmar kom de med ungefär 8 minuters mellanrum. Jag testade att gå i duschen en lång stund och det var jätteskönt. Vid tiotiden på kvällen ringde jag Jorv och i typ samma veva slutade sammandragningarna komma, så typiskt. Så det blev panadol och sova igen. Sammandragningarna kom nog fortfarande, men mer oregelbundet och med längre mellanrum igen.

Följande morgon hade jag mitt sista rådgivningsbesök inbokat. Under besöket får jag väl typ två sammandragningar. Inte så starka och långa, men nog rätt onda. Min rådgivningsdam ser att jag ser rätt trött ut efter två timmar med väldigt lite sömn och hon råder mig att ringa till Jorv och kräva att få komma in på koll om det inte händer något mer så att jag kan få något starkare så jag kan sova och vila upp mej inför vad som komma skall. Så fastän inte sammandragningarna blir tätare så bestämmer vi oss för att åka in och kolla läget efter att vi ätit lunch. Jag gissar att vi nog blir hemskickade men jag känner att jag ändå vill åka in för säkerhetsskull. Redan i bilen så minskar antalet sammandragningar. Så typiskt. Och på Jorv får jag väl bara en under hela halvtimmen som de tar ctg-kurvan på babyn. Men jag får åtminstone veta att jag har öppnat med 3 cm redan! Ifall jag vill får jag komma in på kvällen för att sova, men jag känner redan då att ifall det inte börjar före det så är det nog ändå skönare att vara hemma.

Under onsdagkvällen är allt sen lugnare sammandragningsvis, men jag har väldigt obekvämt och illa att vara annars. Babyn ligger så lågt att det trycker och spänner och känns obekvämt oberoende hur jag är. Jag går och lägger mej tidigt och somnar gott. Vid halv tre tiden vaknar jag av att jag har superobehagligt att vara. Det trycker och spänner neråt och känns som knivar i min urinblåsa och i mitt bäcken. Att gå på toa hjälper inte, inget hjälper. Jag har så illa att vara att jag spänner hela kroppen så jag börjar darra. Jag väcker maken och ber honom klia mig på ryggen så jag kan slappna av. Efter en stund så känner jag hur något "klickar" inuti mig. -Jag tror vattnet gick nu, säger jag till Maken. Och samtidigt känner jag något rinna. Jag stiger upp och tar de fem stegena från vår säng till badrummet och det är definitivt vattnet som gått! Jag blir ju helt till mig. Äntligen kanske det börjar på allvar. Maken vaknar också ordentligt. Eftersom fostervattnet är lite gröngrumligt och jag inte till en början känner av fosterrörelser så åker vi återigen in till Jorv för säkerhetsskull. De sammandragningar jag nu får, visserligen bara med 10-12 minuters mellanrum är också av helt annan kaliber än under de tidigare dagarna. Nu måste jag andas och koncentrera mig när de kommer. Men på Jorv konstaterar de jo, vattnet har gått, men jag är bara 4cm öppen. Och sammandragningarna kommer inte tillräckligt tätt ännu. Så vi blir hemskickade igen, med order om att vila. Jag lyckas sova för någon timme, vid sjutiden börjar sedan sammandragningarna komma på allvar. Först med ca. 8 minuters mellanrum. Lite efter klockan åtta går jag och duschar länge länge och det hjälper bra mot smärtan tycker jag. Sammandragningarna är nu starka och räcker ca. en minut och kommer med 6 minuters mellanrum. Jag säger till Maken att skynda sig med sin frukost nu vill jag åka in på allvar. Själv kan jag inte äta något alls och mår lite illa, men jag tvingar i alla fall i mig en liten smoothie.

Vid halv tiotiden åker vi iväg, denna gång tredje gången gillt. Under bilfärden får jag sammandragningar med ca. 3 minuters mellanrum och de gör ont. Nu är jag i alla fall säker på att vi inte kommer bli hemskickade. När vi kommer in får vi först gå till undersökningsrummet, men när Barnmorskan Päivi vill att jag skall ligga ner för ctg så går det inte, jag har för ont och börjar må mer illa. Jag frågar var jag kan spy och får en spypåse. Hon frågar vad för smärtlindring jag tänkt mig och föreslår bad och lustgas, jag säger att jag nog vill ha något mer. Hon gör en nedre undersökning och konstaterar att jag nu är öppen 5 cm. Det betyder att jag kan få epidural. Här förflyttar vi oss till förlossningssalen och det sätts en hjärtljudsmätare på babyns huvud, det kan man göra lätt eftersom vattnet ju gått. Ett dropp sätts också i min hand. Efter ungefär tio minuter kommer anestesiläkaren. Jag har onda jobbiga sammandragningar ofta men som ett mirakel så har jag ingen just under de fem (?!) minutrarna jag måste sitta helt stilla och böja ryggen då nålen läggs i ryggen. Det känns knappt. Jag får lägga mej ner på sängen och snabbt börjar epiduralen verka. Först tar de bort de värsta topparna av de onda, men efter ca. tio minuter känner jag inte ont alls. Jag känner sammandragningar men bara att det spänner till, inte ont. Helt fantastiskt. Jag vilar kanske en halvtimme och sen stiger jag upp och sätter mig på yogabollen. Vi lyssnar på musik (Sunny days playlist från Spotify) med maken och allt känns bara fint. Jag dansar lite och vi följer med sammandragningarna på skärmen, de kommer med minst fem minuters mellanrum.

Det här är just innan jag får epidural men jag ser ju till och med nästan glad ut för det. Att sitta lite lätt bakåtlutad var det som funkade bäst för mig. Att sitta i bilen eller så här på en gungstol gick bra och jag kunde koncentrera mig på att bara andas och slappna av under sammandragningarna. 

Efter kanske en dryg timme så börjar det bli lunchtid och Maken är lite hungrig. Han funderar på att gå till Cantinan efter en bit mat. Samtidigt ställer jag mig upp från yogabollen och känner ett lätt tryck neråt, som att man skulle behöva gå på toan. Jag känner ju till att det är så det skall kännas när man kan börja krysta, men vi kan nu inte riktigt tro att det är ännu. Vi kallar ändå barnmorskan till rummet för säkerhetsskull innan Maken går och äter. Och tur är väl det! Jag är 10 cm öppen, inga kanter finns kvar och det är fritt fram att börja krysta. De första krystvärkarna tar jag stående, dansande från sida till sida. Jag har också önskat att få föda möjligast upprätt, inte liggande, så barnmorskan föreslår en förlossningspall. Det passar med bra och jag dansar vidare när hon börjar förbereda med pallen och för babyns ankomst. Tjugo över ett börjar jag det aktiva krystarbetet. Maken sitter bakom mej och liksom kramar mig och jag trycker på hans händer. Jag känner mig trygg och stark och epiduralen verkar nog ännu. Men jag känner ändå av när sammandragningarna kommer och krystar på när barnmorskan peppar på. Det här skedet är nog inte något trevligt och det spänner och river. Men jag pushar på och vrålar vid varje värk. 12 minuter senare säger det typ "Swoosch" och så är hon ute. Helt otrolig känsla! Jag får henne nästan genast på mitt bröst. Det är klottigt överallt och jag är nog lite chockad att det gått så fort och bra. Maken klipper navelsträngen och vi beundrar vårt mästerverk. 13:33 föddes 3345g och 49cm perfektion.

Efter kanske tio minuter flyttar jag och babyn till sängen och på en krystning som knappt känns kommer moderkakan ut. Jag sys med  stygn. Det tar inte alls ont. Bara bedövningsmedlet svider lite grann. Samtidigt ligger babyn hela tiden på mitt bröst. I en timme ligger vi sen kvar och testar på första amningen. Jag är så lycklig att allt gått så snabbt, bra och lätt. Sen får jag duscha och vi får in brickan med smörgåsar. Stämningen i förlossningssalen var hela tiden så lugn och avslappnad och vi får flytta upp till avdelningen helt i egen takt.

Kanske tio minuter gammal och helt perfekt. Känslan när babyn var ute var helt overklig. Så underbar!

Jag är så nöjd med hela upplevelsen. Och så stolt över mig själv som gjorde det så bra. Och tacksam över det stöd Maken var. Allt gick just som jag hade önskat! Eller lite kortare latensfas kanske det skulle ha kunna varat... Men men, så fort babyn var ute så glömmer man verkligen nätter av jobbiga sammandragningar i ett huxflux. Direkt efter förlossningen var jag uppe på benen och kände att jo, det här kan jag nog till och med göra om, haha! Återhämtningen har visserligen kännats av men har ändå varit så mycket enklare än efter snittet. 

Premiär

Lillasyster och jag tog oss en premiärtur med vagnen idag. Bara en kort tur till närmsta postlåda för att posta ett brev och lite känna oss för hur det känns. Och det kändes bra! Lillasyster sov hur gott som helst, även om jag hade satt på henne alldeles för mycket kläder. Eller klädmängden var bra men mammalådans åkpåse var helt för mycket. Det är ju sommar ute! När vi kom tillbaka sov fröken fortfarande så gott att jag rensade  lite i rabatterna på gården. Så härligt att kunna böja sej och röra sej hur man vill utan smärtande fogar och otymplig mage. Jag längtar tills att jag kan börja svettas ordentligt snart. Maken och Hubbe har förresten varit iväg på tåg och metroäventyr hela dagen och har inte kommit hem ännu. Att jag skulle ha blivit lämnad ensam med Hubbe en hel förmiddag när han var bara 6 dagar gammal skulle ha varit totalt otänkbart då för två år sedan. Nu tycker jag det bara är skönt! 

Bästa vagnen. Denna gång som mono. Ikväll eller imorgon måste vi nog ta en tur med båda barnen!

Det är så vackert där ute nu. Allt grönskar och blommar. Detta körsbärsträd är rakt utanför vår ytterdörr.

Babybubblan

Dagarna puffar på. Vi ammar, myser och har besök. Det är så skönt att kunna vara hemma hela lilla familjen. Och Hubbe älskar att få leka så mycket med Pappa som möjligt. Som bäst är de ute i sandlådan, Maken i shorts och t-skjorta så jag tror inte han klagar han heller... Jag börjar också känna mig allt mindre öm och mer som mej själv igen. Återhämtningen denna gång är såå mycket snabbare och enklare än efter snittet. Mjölken har runnit till ordentligt och det verkar som att Lillasyster äter fint. Hon sover också riktigt bra. Hoppas det håller i sej. Annars är det nog så mycket skönare nu med barn nummer två. Man har liksom ett helt annat lugn, en helt annan mammasjälvkänsla att förlita sig på. De första veckorna med Hubbe var jag nästan hysterisk av oerfarenhet och rädsla att göra fel, den känslan finns inte alls nu. Så skönt. Sakta börjar jag också lära känna Lillasyster, ännu känns det rätt overkligt att hon är här och inte i min mage. Men kärleken är i alla fall redan så stark. Jag funderade nog lite på det innan. Hur man skulle kunna älska lika mycket som man redan älskar Hubbe, men det är inget problem. Eller lite svämmar nog hjärtat över men det gör ingenting...

Där ligger hon nu och snusar i babykorgen. Vår älskade Lillasyster!