Förlossningsberättelse

Jag är otroligt nöjd och stolt över min förlossning. På det stora hela tycker jag att allt var mycket lättare och mindre ont än vad jag hade tänkt mig. Men här tror jag, precis som med snittet, att det har mycket med inställning att göra. Jag var inställd på det värsta, när det inte kom så kändes det lättare. 

Allt började på måndagen med några små onda sammandragningar under eftermiddagen. Vi åkte ändå till köpcentret på kvällen men Hubbe och Maken och i Prisma fick jag åtminstone två eller tre smått onda sammandragningar. På kvällen började de sen komma regelbundet, med ca 10-15 minuters mellanrum. Inte så starka ännu, jag kunde bra prata och gå samtidigt, men å andra sidan var de nog så starka att jag visste att det var fråga om sammandragningar på allvar och inte bara övning! Vid tolvtiden kom de fortfarande inte tätare så jag tog en panadol och gick och lade mej. Sov gjorde jag typ två timmar ordentligt, sen vaknade jag nog med tio minuters mellanrum av ont. Och så fortsatte det, hela dagen. Hubbe fördes till dagis och Maken åkte in till jobbet, men jag trodde nog att han skulle få komma hem... Vid ett-tiden gick slempproppen. Men sammandragningarna kom ändå inte tätare.

Min syster gick efter Hubbe från dagis och kom till oss på besök. När jag höll på att steka köttbullar kände jag att sammandragningarna började bli starkare. Jag måste liksom stanna upp och koncentrera mig lite. De började också komma lite tätare. I ett par timmar kom de med ungefär 8 minuters mellanrum. Jag testade att gå i duschen en lång stund och det var jätteskönt. Vid tiotiden på kvällen ringde jag Jorv och i typ samma veva slutade sammandragningarna komma, så typiskt. Så det blev panadol och sova igen. Sammandragningarna kom nog fortfarande, men mer oregelbundet och med längre mellanrum igen.

Följande morgon hade jag mitt sista rådgivningsbesök inbokat. Under besöket får jag väl typ två sammandragningar. Inte så starka och långa, men nog rätt onda. Min rådgivningsdam ser att jag ser rätt trött ut efter två timmar med väldigt lite sömn och hon råder mig att ringa till Jorv och kräva att få komma in på koll om det inte händer något mer så att jag kan få något starkare så jag kan sova och vila upp mej inför vad som komma skall. Så fastän inte sammandragningarna blir tätare så bestämmer vi oss för att åka in och kolla läget efter att vi ätit lunch. Jag gissar att vi nog blir hemskickade men jag känner att jag ändå vill åka in för säkerhetsskull. Redan i bilen så minskar antalet sammandragningar. Så typiskt. Och på Jorv får jag väl bara en under hela halvtimmen som de tar ctg-kurvan på babyn. Men jag får åtminstone veta att jag har öppnat med 3 cm redan! Ifall jag vill får jag komma in på kvällen för att sova, men jag känner redan då att ifall det inte börjar före det så är det nog ändå skönare att vara hemma.

Under onsdagkvällen är allt sen lugnare sammandragningsvis, men jag har väldigt obekvämt och illa att vara annars. Babyn ligger så lågt att det trycker och spänner och känns obekvämt oberoende hur jag är. Jag går och lägger mej tidigt och somnar gott. Vid halv tre tiden vaknar jag av att jag har superobehagligt att vara. Det trycker och spänner neråt och känns som knivar i min urinblåsa och i mitt bäcken. Att gå på toa hjälper inte, inget hjälper. Jag har så illa att vara att jag spänner hela kroppen så jag börjar darra. Jag väcker maken och ber honom klia mig på ryggen så jag kan slappna av. Efter en stund så känner jag hur något "klickar" inuti mig. -Jag tror vattnet gick nu, säger jag till Maken. Och samtidigt känner jag något rinna. Jag stiger upp och tar de fem stegena från vår säng till badrummet och det är definitivt vattnet som gått! Jag blir ju helt till mig. Äntligen kanske det börjar på allvar. Maken vaknar också ordentligt. Eftersom fostervattnet är lite gröngrumligt och jag inte till en början känner av fosterrörelser så åker vi återigen in till Jorv för säkerhetsskull. De sammandragningar jag nu får, visserligen bara med 10-12 minuters mellanrum är också av helt annan kaliber än under de tidigare dagarna. Nu måste jag andas och koncentrera mig när de kommer. Men på Jorv konstaterar de jo, vattnet har gått, men jag är bara 4cm öppen. Och sammandragningarna kommer inte tillräckligt tätt ännu. Så vi blir hemskickade igen, med order om att vila. Jag lyckas sova för någon timme, vid sjutiden börjar sedan sammandragningarna komma på allvar. Först med ca. 8 minuters mellanrum. Lite efter klockan åtta går jag och duschar länge länge och det hjälper bra mot smärtan tycker jag. Sammandragningarna är nu starka och räcker ca. en minut och kommer med 6 minuters mellanrum. Jag säger till Maken att skynda sig med sin frukost nu vill jag åka in på allvar. Själv kan jag inte äta något alls och mår lite illa, men jag tvingar i alla fall i mig en liten smoothie.

Vid halv tiotiden åker vi iväg, denna gång tredje gången gillt. Under bilfärden får jag sammandragningar med ca. 3 minuters mellanrum och de gör ont. Nu är jag i alla fall säker på att vi inte kommer bli hemskickade. När vi kommer in får vi först gå till undersökningsrummet, men när Barnmorskan Päivi vill att jag skall ligga ner för ctg så går det inte, jag har för ont och börjar må mer illa. Jag frågar var jag kan spy och får en spypåse. Hon frågar vad för smärtlindring jag tänkt mig och föreslår bad och lustgas, jag säger att jag nog vill ha något mer. Hon gör en nedre undersökning och konstaterar att jag nu är öppen 5 cm. Det betyder att jag kan få epidural. Här förflyttar vi oss till förlossningssalen och det sätts en hjärtljudsmätare på babyns huvud, det kan man göra lätt eftersom vattnet ju gått. Ett dropp sätts också i min hand. Efter ungefär tio minuter kommer anestesiläkaren. Jag har onda jobbiga sammandragningar ofta men som ett mirakel så har jag ingen just under de fem (?!) minutrarna jag måste sitta helt stilla och böja ryggen då nålen läggs i ryggen. Det känns knappt. Jag får lägga mej ner på sängen och snabbt börjar epiduralen verka. Först tar de bort de värsta topparna av de onda, men efter ca. tio minuter känner jag inte ont alls. Jag känner sammandragningar men bara att det spänner till, inte ont. Helt fantastiskt. Jag vilar kanske en halvtimme och sen stiger jag upp och sätter mig på yogabollen. Vi lyssnar på musik (Sunny days playlist från Spotify) med maken och allt känns bara fint. Jag dansar lite och vi följer med sammandragningarna på skärmen, de kommer med minst fem minuters mellanrum.

Det här är just innan jag får epidural men jag ser ju till och med nästan glad ut för det. Att sitta lite lätt bakåtlutad var det som funkade bäst för mig. Att sitta i bilen eller så här på en gungstol gick bra och jag kunde koncentrera mig på att bara andas och slappna av under sammandragningarna. 

Efter kanske en dryg timme så börjar det bli lunchtid och Maken är lite hungrig. Han funderar på att gå till Cantinan efter en bit mat. Samtidigt ställer jag mig upp från yogabollen och känner ett lätt tryck neråt, som att man skulle behöva gå på toan. Jag känner ju till att det är så det skall kännas när man kan börja krysta, men vi kan nu inte riktigt tro att det är ännu. Vi kallar ändå barnmorskan till rummet för säkerhetsskull innan Maken går och äter. Och tur är väl det! Jag är 10 cm öppen, inga kanter finns kvar och det är fritt fram att börja krysta. De första krystvärkarna tar jag stående, dansande från sida till sida. Jag har också önskat att få föda möjligast upprätt, inte liggande, så barnmorskan föreslår en förlossningspall. Det passar med bra och jag dansar vidare när hon börjar förbereda med pallen och för babyns ankomst. Tjugo över ett börjar jag det aktiva krystarbetet. Maken sitter bakom mej och liksom kramar mig och jag trycker på hans händer. Jag känner mig trygg och stark och epiduralen verkar nog ännu. Men jag känner ändå av när sammandragningarna kommer och krystar på när barnmorskan peppar på. Det här skedet är nog inte något trevligt och det spänner och river. Men jag pushar på och vrålar vid varje värk. 12 minuter senare säger det typ "Swoosch" och så är hon ute. Helt otrolig känsla! Jag får henne nästan genast på mitt bröst. Det är klottigt överallt och jag är nog lite chockad att det gått så fort och bra. Maken klipper navelsträngen och vi beundrar vårt mästerverk. 13:33 föddes 3345g och 49cm perfektion.

Efter kanske tio minuter flyttar jag och babyn till sängen och på en krystning som knappt känns kommer moderkakan ut. Jag sys med  stygn. Det tar inte alls ont. Bara bedövningsmedlet svider lite grann. Samtidigt ligger babyn hela tiden på mitt bröst. I en timme ligger vi sen kvar och testar på första amningen. Jag är så lycklig att allt gått så snabbt, bra och lätt. Sen får jag duscha och vi får in brickan med smörgåsar. Stämningen i förlossningssalen var hela tiden så lugn och avslappnad och vi får flytta upp till avdelningen helt i egen takt.

Kanske tio minuter gammal och helt perfekt. Känslan när babyn var ute var helt overklig. Så underbar!

Jag är så nöjd med hela upplevelsen. Och så stolt över mig själv som gjorde det så bra. Och tacksam över det stöd Maken var. Allt gick just som jag hade önskat! Eller lite kortare latensfas kanske det skulle ha kunna varat... Men men, så fort babyn var ute så glömmer man verkligen nätter av jobbiga sammandragningar i ett huxflux. Direkt efter förlossningen var jag uppe på benen och kände att jo, det här kan jag nog till och med göra om, haha! Återhämtningen har visserligen kännats av men har ändå varit så mycket enklare än efter snittet.