Här kommer nu min förlossningsberättelse (eller får man kalla det förlossning när det har varit fråga om ett planerat snitt?!). Varning för långt inlägg...
Måndagen den 25 februari vaknar vi tidigt efter inte många timmars sömn. Det pirrar överallt och jag är sååå nervös. Kl. 6.30 skall vi befinna oss på Kvinnis. Jag får inte äta eller dricka något, men jag skulle nog knappast ha fått i mig något heller så det gör inget. Stödstrumporna skall på medan jag ännu ligger i sängen och kommer sedan att vara på under alla de dagar vi vistas på sjukhuset.
När vi kommer in till sjukhuset tar de först lite blodprov på mig. Vi får sätta oss i ett väntrum på avdelning 52 och vänta. Det kollas också med ultra att bebin fortfarande ligger i sätesläge. Efter en stund får vi veta att det kommit in ett akut snitt före oss och vårt snitt som borde ha varit kring kl. 8 skjutits upp till kl. 10. Mera nervöst väntande, medan vi byter om till operationskläder. Mitt nattlinne är öppet där bak och maken ser nästan ut som en kirurg i sina vita kläder. Läkaren som skall operera kommer också för att hälsa på oss och det visar sig att det är samma läkare som gjorde det misslyckade vändningsförsöket ett par veckor tidigare. Just som det börjar bli olidligt nervöst och tråkigt att vänta får vi veta att det är vår tur. Jag får en superäcklig saltsmakande lösning som jag skall dricka för att lugna ner mitt maginnehåll. Klockan är ca femton minuter före tio. Vi promenerar ner till operationsavdelningen, hand i hand och jag börjar frysa lite smått.
Inne i operationssalen blir vi presenterade för alla, narkosläkare, sköterskor och barnmorskan. Tre av oss heter Hanna och det skämtas lite om det. De sätts dropp på mig och jag får syregasmask i näsan, det är slangar överallt. Anestesiläkaren måste lägga epiduralen tre gånger innan det blir helt bra. Första gången spräcks en ven. Andra gången får hon inte in allt (andra gången gör förresten ONT för bedövningen hade inte hunnit verka innan, när det gäller epidural måste de gå snabbt). Jag börjar långsamt känna att mina ben domnar bort och blir alldeles varma. Jag känner dem, men känner ingen smärta, kyla eller värme. Det byggs ett tält runt min mage och Maken får sitta alldeles vid mitt huvud och han håller mig i handen hela tiden. En kateter förs in men jag känner inget av det. Jag börjar darra hemskt av bedövningen, riktig frossa, men de lägger en motmedecin i droppet som hjälper nästan direkt.
Kl. 10.16 läggs snittet. Kl. 10.20 hörs ett slurpande sugande ljud och så gott som direkt efter hörs ett skrik. Vår bebis är född. Jag glömmer allt annat. De tar honom till ett bord ett par meter bort, putsar honom lite och Maken får klippa navelsträngen. Sen får vår bebis äntligen komma på mitt bröst. I säkert närmare tio minuter får vi ligga och beundra och bekanta oss med vårt mästervärk. Det är en helt obeskrivlig känsla. Samtidigt håller de på att sy ihop min mage men jag känner ingenting.
Sen går Maken, barnmorskan och "Hubbe" iväg. Jag fixas klar, lyfts över i en säng och rullas iväg mot uppvaket. Hela operationen tog ca. 40 minuter totalt. På uppvaket börjar jag darra lite igen och får en till dos motmedecin mot frossan. De ger också ibuprofen intravenöst och jag får på mig flera uppvärmda täcken. Det är helt skönt att ligga där och redan efter en halvtimma kan jag börja röra på mina ben igen. Efter en timma kan jag lyfta och böja på båda benen och de börjar göra mig klar för att åka upp till avdelningen igen.
Hela första dagen är jag starkt bedövad. De sätter en dos morfin i epiduralen som verkar i ca. 24 timmar. Jag har mycket mindre ont än vad jag väntat mig. Det tar bar ont om jag försöker röra magen, ligger jag stilla känns det inte alls. Redan samma kväll får jag komma upp på fötter, sakta går jag till toan och fräschar upp mig lite. Det känns nog och jag är helt skakig och kallsvettig efteråt. Följande morgon tas katetern bort och jag skall upp igen. Denna gång håller jag dock på att svimma, det börjar brusa i öronen och barnmorskorna måste slänga sängen under mig. Som tur går det andra uppstigningsförsöket efter en dryg timme mycket bättre. Efter vi fått flytta in till vårt familjerum lyckas jag också ta en dusch.
De tre första dagarna är såret mycket ömt, men bara om jag rör på mig. Att ta sig upp och ner från sängen är det värsta. Väl uppe eller nere känns det inte så farligt eller så gott som inget alls. På det stora hela har jag mycket mindre ont än vad jag förväntat mej. Fyra dagar efter går det redan lätt att stiga upp, det enda som tar ont är att skratta, hosta och nysa. Att ligga på sidan är också aningen obekvämt. Men den femte natten går även det galant. En vecka efter tog stygnen tas bort, läkaren hade sytt så hårt att det tog rätt ont att få bort dem, men såret var snyggt och det var jätteskönt att de kom hem från Rådgivningen för att ta bort stygnen, så att jag inte behövde bege mig någonstans. En vecka efteråt så rör mig redan rätt så normalt. Att skratta eller hosta är inte det roligaste men även det tar redan mycket mindre ont. Jag får inte ännu bära tungt tills min eftercheck hos läkare är gjord. Men promenader och annat vanligt går redan hur bra som helst.
Jag är jättenöjd över min förlossningsupplevelse och jag tycker allt gick så bra. Alla var så proffsiga och berättade hela tiden vad som pågick och vad de gjorde med mig. Klart jag var nervös men det hör garanterat till. Jag känner absolut att beslutet att ta planerat snitt var det rätta för mig.
|
Stödstrumporna måste vara på hela tiden på sjukhuset, förutom i duschen. Inte direkt bekväma eller snygga... Tårna är dessutom öppna är fram så man får kallt om dem hela tiden. |