Beräknade dagen är här imorgon. Vilket betyder att vi garanterat har vår baby här inom en snar framtid. Kanske inte ännu imorgon, men nog inom de kommande veckorna. Snart kommer det ligga en liten snusande filur i babynestet. Vem är det som bor där inne i min mage? Som bufflar till om kvällarna när jag pustar ut på soffan. Snart får vi veta. Jag väntar nog på förlossningen med mer iver än skräck, även om den kommande smärtan och ovissheten nog känns lite skrämmande också. Jag undrar så hur det hela kommer att starta. Kommer vattnet gå? Startar det på natten? Eller på dagen? Kommer det gå snabbt eller ta flera dygn?! Hur kommer jag reagera på allt det onda? Kommer jag klara av att hålla mig avslappnad och lugn och lita på min kropp eller kommer det kännas outhärdligt?
Min idealförlossning börjar med sammandragningar, tänker mig att det blir lite bökigt med vatten som går och så, haha. Och sen efter några timmar hemma så åker vi in. Är då öppen typ 5cm och får kanske testa på lite lustgas innan eventuell epidural om det känns så. Jag hoppas att de sista centimetrarna går snabbt och att krystningen inte tar mer än kanske en halv timme. Min målbild är när jag få babyn på bröstet, hur otroligt det kommer kännas. Månne hen kommer likna Hubbe eller vara helt sin egen?! Sen hoppas jag att vi inte behöver stanna allt för många dagar på sjukhuset utan att vi så fort det känns okej för mig, och allt är bra med babyn, så får vi komma hem. Jag väntar också så mycket på första gången Hubbe skall få träffa lillabror/syster. Det kommer vara ett stort ögonblick. Jag kommer garanterat att röras till tårar. När det känns som värst under förlossningen skall jag försöka tänka på det.
Kan inte ni som fött barn med naturlig förlossning berätta hur det startade för er? Vad hade ni som pepp och målbild för att klara av det hela? Hade ni några känningar innan det liksom började på allvar, eller började allt bara helt "out of the blue"?!
 |
| Babynästet, filt och nalle som väntar på sällskap. |
För mig började det helt out of the blue. Jag var på rådgivningskoll på morgonen 40+4 och inga tecken på någonting, han var inte ens helt fixerad ännu. Men så 18-tiden började sammandragningarna komma, de som jag inte heller hade haft egentligen alls före det. Vi var inne på BB 23-tiden, lite tidigt kan jag tänka nu i efterhand men då trodde jag nog att han skulle födas när som helst men det visade sig att jag var öppen bara 1cm. Nå ganska snabbt gick det sen ändå för 6.07 föddes han :) Tänk att det kan vara dags när som helst nu för dig! Lycka till :)
SvaraRaderaMed första barnet, vår dotter, startade förlossningen med att vattnet gick i v. 38+0. Sen är hon född natten därpå, alltså ca. 18h senare. Med andra barnet, sonen, blev jag sjukledig ca. en månad före mammaledigheten p.g.a sammandragningar. Dock var det sådana som inte gjorde så mycket, men det var ändå skrämmande. I vecka 35+0 var vi ut och gick på kvällen och då ilade det sådär konstigt i livmodern. När vi skulle och sova på kvällen hade jag annorlunda känningar i magen och funderade om jag borde ta en Panadol, men jag gjorde det inte. Vaknade efter några timmars sömn av att nu kändes det inte bra. Hade sammandragningar som strålade ner i benet och efter att ha ringt Lojo BB och Kvinnis så bar det av ditåt. Vi snlände till Kvinnis ca. 4.30 och ca. 8h senare är sonen född. Har med bägge barnen haft sammandragningar under halva graviditeten, men dom har inte "gjort" något. Bägge förlossningar har nog börjat utan någo känningar flera dagar innan att något skulle vara på gångs. Lycka till!
SvaraRaderaKänningar hade jag inte väl, men jag visste att jag inte skulle gå på övertid. Fast ingen trodde på mig eftersom jag var förstföderska :D Två dagar före BF blev jag jätte arg på Erillaiset Äidit programmet och stormade från vardagsrummet medan jag ropade till Nicke att det är orättvist att hon får ha sitt barn medan jag ännu väntar. Precis då gick vattnet, det var ganska surrealistiskt. Jag hade inga värkar alls just då så fick sova hemma över natten och sen ta mig till BB på kontroll 12 h efter vattenavgång. Värkarna kom sen på eftermiddagen. Det var på det sättet skönt att man då visste efter vattenavgången att det senast sätts igång 24h efter vattenavgång för att minska risken för inflammationer. Fast sen satt det igång av sig själv även om det tog en stund. Att det skulle börja med värkar känns jobbigare när jag blev "bortskämd" med klart tecken från början.
SvaraRaderaJag var helt säker på att jag skulle gå flera dagar över tiden. Hade inte haft några känningar alls under hela graviditete visste knappt vad en sammandragning var. Men så från ingenstans började jag känna lite molvärk i 37+3 men det gick över och vid rådgivningen som jag var till samma dag trodde de nog att det tar en stund ännu innan det är dags. Var förstföderska och han var inte fixerad. Men natten till 37+5 gick vatten just när jag skulle vända på mig i sängen för att somna och strax därefter kom värkarn, 11 h senare var han ut. Lycka till när det drar igång!
SvaraRaderaCarro
Vill önska dig massor med lycka till och grattis redan i förväg! Vår pojke som föddes på hösten igångsattes i vecka 42+0 och föddes bara på några timmar. Sammandragningarna pga. oksitosindropparna var verkligt tuffa och jag tänkte nästan tuppa av. Själva krystningsskedet gick galant och den omtalade urkraften fanns i mig, fast jag hade varit tveksam innan. Ge allt du kan och kom ihåg att ju mer det tar ont, desto mer händer det. Med andra ord är smärtan positiv, fast det är ju det sista man skulle vilja uppleva och känna av. Lustgasen var inget för mig och epiduralen han bara inverka i 30 min före lillgubben nästan var ute. Min kollega beskrev vaginal förlossning som att känslan av att skita ut en melon och jag instämmer fullständigt ;) Men mödan är värt allt, som du redan vet :) Än en gång, lycka till!
SvaraRaderaMvh, Titi
Jag vaknade på morgonen av de första värkarna och hade sen värkar längs med hela dagen. De gjorde varken ont eller var regelbundna. På kvällen gick plötsligt vattnet och då fick jag genast värkar som gjorde riktigt ont så efter en dusch och ett par panadol åkte vi till BB. Efter knappt 7 h på BB föddes vår dotter.
SvaraRaderaSkulle ännu tillägga att min förlossning var ju inte "natural", eftersom den igångsatten och att jag inte hade någo känningar (lite, men inte någo att nämna), fast det ju nog fysiskt hade hänt mycket under dom sista veckorna. Hoppas innerligt att du inte behöver vänta till vecka 42, för det var sååå jobbigt.... Titi
SvaraRaderaMitt första barn startade med sammandragningar och jag förstod nog att nu är det på g. Var hemma i kanske 3 timmar...fick lindring av värmedyna och varm dusch. Kom till förlossningen 20-tiden på kvällen och sonen föddes 04.21. Min andra förlossni g sattes igång i vecka ka 36 + 6 och den förlossningen gick snabbt , lite på 3 timmar, krystningsskede 1 minut!lycka till!:) Spännande!
SvaraRaderaGick nästan två veckor över tiden med båda barnen, hade inga känningar förutom en plötslig rastlöshet i kroppen och känslan av att nu räckte det med att vara gravid. Ettan började med att vattnet gick och det var bra att man slapp fundera om det verkligen var på riktigt. Tvåan började med värkar men då visste jag bättre när det var allvar.
SvaraRaderaDin målbild låter fin! Jag hade ungefär densamma, att syskonen skulle få träffa varandra för första gången. Och det blev just så fint som jag tänkt mig. Lycka till nu!
Åh så spännande! Snart har ni er bebis här :)
SvaraRaderaNu med E hade jag noll känningar dagen innan. Typ en vecka tidigare var jag helt färdig med allt, humöret var uselt, kroppen värkte och jag hade massor med sammandragningar som gjorde ont. Sen gick det över och jag trodde att jag skulle vara gravid för alltid. Men på morgonnatten till beräknad dag vaknade jag av ryggvärk som kom och gick. Efter ett par timmar blev det mera regelbundna värkar och efter en dusch som inte hjälpte ett dugg åkte vi in vid 9 och två timmar senare var hon född.
Lycka till :)
Nummer två kom naturligt hela vägen. Då hade jag ett par nätter innan haft det ganska jobbigt och stigit upp för att röra på mig tills det igen lugnade ner sig. Det var ganska tungt att tro att "nu händer det"och sedan inse nehej. Men sedan satte det igång, en helt vanlig eftermiddag, med värkar som ganska snabbt var så pass häftiga att jag inte kunde gå under dem och då förstod jag att det gäller.
SvaraRaderaJag hade förberett mig mycket och det var nog tack vare förberedelserna som det gick naturligt hela vägen. Fyra saker tänker jag att jag inte skulle ha klarat mig utan: "Förlossningssång" hela vägen igenom egentligen, min man som masserade mig på nedre ryggen (också det hela vägen igenom), vår doula och så sist men inte minst tanken om att smärtan inte är negativ utan bara ett medel som hämtar babyn närmare och närmare.
Lycka till, hoppas du får en fin förlossningsupplevelse!!