Det debatteras i den finlandsvenska bloggosfären igen. Och denna gång känner jag att jag vill vara med. Grunden för blogginläggen är
denna artikel i en svensk tidning, om pressen på dagens mammor i jämförelse med hur mammor hade det på 80-talet. Eva skriver sin syn på saken
här, Muffins
här och
Amanda här.
Jag känner inte alls att jag går sönder. Jag känner inte någon press på mig utifrån. Jag blir inte stressad av instagram, bloggar eller tidningar. Jag blir snarare inspirerad och peppad. Jag mår bra av att försöka sträva efter att vara mitt bästa jag. Jag vill ta hand om mej, min familj och vårt hem. Jag tycker om inredning, pyssel, cupcakes, långkok, surdeg och jag kan knappt vänta tills jag får börja fixa barnkalas. På riktigt! Jag må vara en vandrande bloggckliché och urtypen av 2010-tals morsa, men det är sådan jag är.
Jag tror verkligen inte att det som skrivs på bloggar och syns på instagram är hela sanningen. Jag vet att det finns vanliga människor bakom. Mammor som precis som jag inte är perfekta, men som gör sitt bästa, och förhoppningsvis trivs bra med det. Jag hinner absolut inte med allt det som jag vill hinna med. Men jag klandrar mej inte för det. Jag gör det bästa jag av min livssituation just nu. Jag hinner inte träffa vänner så mycket som jag vill, min "karriär" är definitivt på hyllan, jag hinner inte träna så mycket som jag skulle önska och jag är inte varken den perfekta modern eller frun. Men jag är tillräckligt bra! Jag gör så gott jag kan och det räcker långt. Jag nöjer mej med det och är väldigt stolt över allt det som jag verkligen hinner och gör istället för att fokusera på allt som är ogjort och inte hinns med. Jag är också stolt över att jag tar mej tid att inte göra någonting alls. Att bara vara hemma en hel dag utan program och njuta av min bebis och hemmamamma-tiden. För jag vet att det blir stressigare sen då jag går tillbaks på jobb igen, men det går också, det gick förra hösten. Jag gick inte sönder.
Jag är ganska bra på att veta hur jag skall prioritera och strukturera mina dagar för att hinna med det jag vill och som gör att jag känner att vi har balans och mår bra. Jag vet vad som ger mej energi och vad jag behöver för att orka. Jag älskar att bolla mammalivet och -tankar med mina väninnor som har barn. Jag ser inte det som någon tävlan oss emellan utan bara ett sätt att ventilera sånt man funderar på, och jag tror nog inte de heller ser det som någon tävlan. Om någon av mina väninnor gör på ett annat sätt en jag eller tycker på ett annat sätt så tycker jag det är bra. Men jag har en väldigt stark självkänsla tack vare mina egna föräldrar och det sätt jag blivit uppfostrad. Jag tror på mina egna idéer. Jag är inte perfekt, det tror jag inte, men jag vet att jag kan och att jag är tillräckligt bra. Har man dålig självkänsla är det säkert lättare att ta åt sig.
Jag är också en väldigt positiv person som har lätt att vända det mesta till något positivt. Det är guld värt som mamma till småbarn då vardagen sällan är någon dans på rosor. För visst är det tungt ibland. Visst känner också jag att det är svårt att räcka till ibland. Men inte så att jag skulle gå sönder. Jag tror bara det är så livet är. Att man hela tiden vill mer än vad man hinner och har möjlighet till just nu. Eller sådan är i alla fall jag. En ständig optimist med drömmar åt alla håll och kanter! Drömmar som får mej att orka då det är tyngre.
|
Sannerligen inte perfekt! Men det gör ingenting. Jag är så bra som bara jag kan vara, och det räcker långt! |