Det debatteras i den finlandsvenska bloggosfären igen. Och denna gång känner jag att jag vill vara med. Grunden för blogginläggen är denna artikel i en svensk tidning, om pressen på dagens mammor i jämförelse med hur mammor hade det på 80-talet. Eva skriver sin syn på saken här, Muffins här och Amanda här.
Jag känner inte alls att jag går sönder. Jag känner inte någon press på mig utifrån. Jag blir inte stressad av instagram, bloggar eller tidningar. Jag blir snarare inspirerad och peppad. Jag mår bra av att försöka sträva efter att vara mitt bästa jag. Jag vill ta hand om mej, min familj och vårt hem. Jag tycker om inredning, pyssel, cupcakes, långkok, surdeg och jag kan knappt vänta tills jag får börja fixa barnkalas. På riktigt! Jag må vara en vandrande bloggckliché och urtypen av 2010-tals morsa, men det är sådan jag är.
Jag tror verkligen inte att det som skrivs på bloggar och syns på instagram är hela sanningen. Jag vet att det finns vanliga människor bakom. Mammor som precis som jag inte är perfekta, men som gör sitt bästa, och förhoppningsvis trivs bra med det. Jag hinner absolut inte med allt det som jag vill hinna med. Men jag klandrar mej inte för det. Jag gör det bästa jag av min livssituation just nu. Jag hinner inte träffa vänner så mycket som jag vill, min "karriär" är definitivt på hyllan, jag hinner inte träna så mycket som jag skulle önska och jag är inte varken den perfekta modern eller frun. Men jag är tillräckligt bra! Jag gör så gott jag kan och det räcker långt. Jag nöjer mej med det och är väldigt stolt över allt det som jag verkligen hinner och gör istället för att fokusera på allt som är ogjort och inte hinns med. Jag är också stolt över att jag tar mej tid att inte göra någonting alls. Att bara vara hemma en hel dag utan program och njuta av min bebis och hemmamamma-tiden. För jag vet att det blir stressigare sen då jag går tillbaks på jobb igen, men det går också, det gick förra hösten. Jag gick inte sönder.
Jag är ganska bra på att veta hur jag skall prioritera och strukturera mina dagar för att hinna med det jag vill och som gör att jag känner att vi har balans och mår bra. Jag vet vad som ger mej energi och vad jag behöver för att orka. Jag älskar att bolla mammalivet och -tankar med mina väninnor som har barn. Jag ser inte det som någon tävlan oss emellan utan bara ett sätt att ventilera sånt man funderar på, och jag tror nog inte de heller ser det som någon tävlan. Om någon av mina väninnor gör på ett annat sätt en jag eller tycker på ett annat sätt så tycker jag det är bra. Men jag har en väldigt stark självkänsla tack vare mina egna föräldrar och det sätt jag blivit uppfostrad. Jag tror på mina egna idéer. Jag är inte perfekt, det tror jag inte, men jag vet att jag kan och att jag är tillräckligt bra. Har man dålig självkänsla är det säkert lättare att ta åt sig.
Jag är också en väldigt positiv person som har lätt att vända det mesta till något positivt. Det är guld värt som mamma till småbarn då vardagen sällan är någon dans på rosor. För visst är det tungt ibland. Visst känner också jag att det är svårt att räcka till ibland. Men inte så att jag skulle gå sönder. Jag tror bara det är så livet är. Att man hela tiden vill mer än vad man hinner och har möjlighet till just nu. Eller sådan är i alla fall jag. En ständig optimist med drömmar åt alla håll och kanter! Drömmar som får mej att orka då det är tyngre.
 |
| Sannerligen inte perfekt! Men det gör ingenting. Jag är så bra som bara jag kan vara, och det räcker långt! |
Väldigt bra skrivet Hanna!
SvaraRaderaTack :)
RaderaHehehee detta är ungefär just det jag menade i mitt inlägg och är tvungen att kommentera när du nu en gång länkade till mig. Det fina med bloggosfären är ju just det att alla får skriva som de tycker och jag tycker att det är fint att du känner så här. Ingen press alls. Men det är just det jag menade, att folk alltid ska försöka vara lite bättre på något sätt och (i detta fall) konstatera att andra som upplever det tyngre säkert har dålig självkänsla. Det är i och för sig säkert sant men man liksom fortsätter ösa på.
SvaraRaderaNå jag råkar veta att du är en bra typ och säkert inte menade det så, men måste nu bara inflika detta :P Och som sagt, jag måste lära mig surfa runt med mina "bry dig inte om vad andra tycker"-glasögon.
Nej jag menade förstås inte det så! Och det är TUNGT för mej också emellanåt. Men inte så att jag skulle gå sönder. Och jag menar verkligen inte att förminska någon annans upplevelser, jag skrev bara om hur jag känner det. Jag tror ändå att väldigt mycket hänger på bland annat självkänsla och inställning, men det är förstås väldigt mycket lättare att säga än att göra något åt, det krävs år! Och oberoende hur positiv eller stark man är så kan man givetvis gå sönder om det blir för mycket. Eller bli deprimerad fast man har det hur bra som helst. Det har jag sett också i min egen närhet. Alla upplever situationer olika och det krävs bara lite för att få en ur balans. Vissa dagar är jag inte alls så positiv och glad som jag vill vara, men jag är bra på att vända saker och styra mitt tankesätt. Bra på att psyka mej själv. Jag tycker inte att jag är bättre bara för att jag känner mej så här. Snarare är jag TACKSAM för att jag är som jag är. Att jag har en förmåga att se det ljusa i de flesta situationer. Men jag jobbar nog också med det varje dag. Men jag tycker nog att man skall få skriva att man är nöjd och lycklig utan att folk skall ta det som att man försöker framhäva sej själv!
RaderaTack för ditt inlägg, ku de ha skrivit det själv! Så skönt att läsa att någon annan också trivs med familjelivet och är positivt inställd, då kommer man långt.
SvaraRaderaTack för din kommentar och roligt att vi tänker lika. Jag tror också att inställningen är SÅ viktig.
RaderaJag tänker också lite så där, än så länge i alla fall, inte går jag sönder! Jättebra skrivet!
SvaraRaderaHoppas du inte går sönder längre fram heller! Tack :)
RaderaHeja Hanna! Du är en fin vandrande bloggkliché! :) kram
SvaraRaderaTack! Kram tillbaka <3
RaderaBra skrivet, jag känner helt som du. Hälsningar hemmamamman från Sjundeå!
SvaraRaderaTack! Hälsingar tillbaka till Sjundeå :)
RaderaHej Hanna.
SvaraRaderaMarika sa idag att du skrivit om detta ämne, så måste komma och läsa.
Jag är glad att du har en bra självkänsla och vågar skriva om det. Det är ju inte för att skryta eller se ner på andra som har det svårt.
Vi har alla olika saker i vår ryggsäck med ut i världen, vissa har haft en svårare barndom, var kanske föräldrarna inte haft de verktyg som behövs att lära barnet en bra självkänsla och då kanske barnen inte växer upp till starka människor.
Så som du skrev att depression kan vara en orsak till dålig självkänsla och orsak till det att man inte "räcker till". Alla uppdateringar på facebook och på bloggar, som oftast visar en värld där man ser bara positiva saker, hur alla andra har möjlighet att resa, hur fina och lydiga alla andras ungar är, var det kritiseras om du ger piltti istället för egenlagad ekologisk babymat eller att du inte håller dig i skick och springer maraton före du fyller 40.
Jag gillar också att pyssla och greja,oftast har jag flere projekt än vad jag hinner med. Brukar fundera barnkalas redan flere månader före, men för en sådan som inte brinner för det så kan det vara en stor stress faktor.
Jag vet också att jag är bra just som jag är,MEN i min lilla hjärna tänker jag att man skall alltid göra sitt bästa och om man inte uppnår sitt bästa idag som man gjorde igår så är det inte bra.
Kanske det var det bästa jag kunde uppnå just denna dag men säg det till min hjärna.
Har alltid haft höga krav på mig själv ända sedan barn, gjort om det så länge tills jag varit nöjd.
Nu som vuxen lärt mig att lite dra ner på kraven men det är inte lätt.
Som du skrev, vi människor upplever saker och ting på olika sätt. Ingen kan säga åt dig att du känner fel. Tror att en stor del av människor skulle må bra av att få höra det oftare "du är bra, du duger just som du är!"
Ha det bra!
Tach Ela för din långa kommentar :) Nej det är inte lätt att komma ihåg att man duger som man är! Sannerligen inte för mej heller. Man måste jobba, både med självkänsla och att vara positiv varje dag. Och även om det hjälper att man haft en trygg och bra grund i sin barndom så vet jag att man kan bli stark i sig själv också annars. Men det kräver jobb. Man måste väl försöka hitta de som man själv gillar och försöka satsa på det, oberoende av om det är pyssel och barnkalas eller maraton och inredning, karriär eller vad som helst. Kämpa på kramar till dej med <3
RaderaJag vet att jag inte gör mitt bästa som förälder någonsin, inte heller som fru och inte gör jag mitt bästa på jobbet heller. Det att jag inte räcker till på något enda plan tynger mig dagligen. Enligt bl.a. familjerådgivningen kräver jag för mycket av mig själv, men vet inte vad av de alldeles vanliga saker jag försöker få gjort i vardagen är för mycket. Inte kan de heller säga vad som är att kräva för mycket. Det vad jag ser att andra har eller gör vet jag att jag inte kan nå, så jag försöker inte ens sträva efter det. Jag försöker bara se till att vi har bra (inte eko/reko/...) mat att äta, kläderna är rena och huset fritt från totalkaos (kaos nog, men inte den värsta sortens) och att jag hinner i tid till jobbet och sen med oro i magen hinner göra alla dagens uppgifter (hinner sällan).
SvaraRaderaOm jag har stark eller svag självkänsla vet jag inte och tänker verkligen inte på sådant. Tror inte på sådant som att läsa positiva citat. Min man brukar ibland föreslå att jag borde läsa självhjälpsböcker för att det hur tungt eller lätt man upplever sitt liv beror enligt honom mycket på hur man tänker och ser på saker. Rör inte det böckerna ens med en lång pinne. Jag tror inte på sådant som att på morgonen säga till sig själv "idag ska jag ha en bra dag" och så har man en bra dag. Eller "jag är en bra mamma till mina barn", nå barnens bästa mamma är jag ju nog, eftersom jag är deras enda mamma, men att jag skulle vara bra kan jag inte påstå. Vill inte höra "du är bra, du duger som du är" eller dylikt. Mitt liv är som det är och det är nu bara att leva det. Kan hända det är en bra sak att jag inte har något som helst behov av att dela med mig av mitt liv i diverse sociala medier.