Suck! Denna vecka har det sannerligen börjat trotsas hos oss på allvar. Men kanske inte så konstigt då det bara är en månad kvar tills Hubbe blir två. På engelska kallar man ju till och med åldern ibland för the terrible two´s på grund av två-åringars humör.... Hos oss är allt bara NEJ NEJ NEJ. Och han blir sååå arg. Så arg så han darrar eller måste slänga ner sig på golvet. Aningen jobbigt, både för han själv och för Mamma. Det är inte lätt att själv hålla sej lugn när man skall iväg någonstans och ens barn vägrar komma och klä på sig. Eller vägrar komma och äta frukost och man skall iväg mot dagis om femton minuter... Eller kastar saker, kniper en så man får blåmärken eller annars bara bråkar. Jag försöker bara andas! Inte bli arg, inte höja rösten. Säga nej, tydligt och klart om han går över gränsen. Hålla mig i närheten och sen kramas vi mycket när den värsta ilskan gått över. Värre lär det väl ännu bli.... Som tur har han inte börjat trotsa borta eller med andra än med mig ännu. Det känns skönt att man kan fara till butiken utan att vara rädd för explosion på vägen.
 |
| Andas och fokusera på något annat än två-årstrotsen. Att titta på mina vackra tulpaner hjälper till exempel ganska bra! |
Vad är era bästa trotshanteringstips? Är trotsboken bra förresten, funderar på om man skulle få några tips från den? Annars är det väl inte så mycket man kan göra. Det hör ju liksom till. Som tur så är han vanliga glada underbara Hubbe emellan ilskorna...
Samma situation hos oss - han trotsar bara med oss och ingen annan (det sägs att barnen bara trotsar mot dem som de känner sig riktigt trygga med,och som de vet att "klarar av" det). Trotsboken tycker jag inte var så bra - den gav inga direkta tips för att handskas med situationerna, men det tröstade att läsa lite om bekanta situationer...
SvaraRaderaAnnars kör vi också på sammaplan som du - försöka avleda så gott det går, och om det inte funkar så bara vänta på att det går över. För nån vecka sedan satt jag i en halvtimme och väntade på att han skulle lugna sig efter att jag meddelar att jag inte kan bära honom upp och ner för trappan...
Avledning fungerar knappt alls hos oss. Han blir typ bara argare... Men skönt att höra att vi inte är de enda. Och bättre nu än sen när babyn kommer. Hoppas det hinner bli bättre/lättare tills dess :) Och hos er med!
RaderaSamma hos oss, fast tvååringen nog annars är en nöjd och glad liten en är det ofta nån småsak som är fel (frukostmjölk i fel mugg?) och så blir hon så arg, ledsen och skrikig. Enda tipset jag har att komma med är att se till att blodsockernivåerna hålls bra, alltså att vi alla äter på passliga tider, hjälper ganska bra. Men fler tips skulle vara välkommet:)
SvaraRaderaAh, skall följa med blodsockernivån lite noggrannare under kommande veckan och se om det kan ha nån skillnad. Tack!
RaderaVi hade också en arg och trotsig tös i två-årsåldern. Läste då på Petra Kranz Lindgrens (något i den stilen heter hon :) ) hemsida om trots och fick många bra idéer därifrån.
SvaraRaderaAh, tack för tipset. Skall genast googla när jag har lite mer tid :)
RaderaSamma här!!!suck!!!kör samma taktik med varierande framgång....Har oxå märkt att blodsockernivån har en enorm betydelse hos oss :)
SvaraRaderaVarierande framgång absolut här också. Vissa dagar bättre än andra... Det är väl bara att bita ihop och andas :)
RaderaJep jep, låter väldigt bekant! Underbar typ som ibland är så svår, så svår. Trotsboken hjälper väl främst att förstå trotsen bättre, trots att den kanske inte ger konkreta tips. Köpte den på finska och läste högt ur 2-års kapitlet och tyckte nog att den gav lite tröst och nya insikter. Jag känner mig iaf så hjälplös ibland och vet inte riktigt hur jag ska hantera situationen. Skönt att höra att man inte är ensam iaf!
SvaraRaderaSvår är exakt det ord jag också vill använda. Kanske jag ändå skulle försöka få lånat trotsboken på bibban och se om det lite skulle hjälpa. Jag hatar också frustrationen och hjälplösheten jag själv börjar känna rätt snabbt in i ett trotsutrbrott!
RaderaJa Hanna - det här tror jag var din trotsigaste period. Kommer fortfarande ihåg din stålbåge till rygg som skulle in i en halare tidigt på morgonen på väg till dagis. Hur svettiga vi blev. Du samarbetade inte precis. Din starka vilja redan då gjorde att jag var nervös i över tio år för du skulle bli i tonåren - helt i onödan, eftersom du liksom hade protesterat klart då.
SvaraRaderaPappa