Att flyga ensam med barn

Det gick över alla förväntningar att flyga ensam med Hubbe. Flygresan i luften varade visserligen bara en dryg timme, men jag är ändå stolt över mig själv. Jag stressade innan alldeles i onödan visade det sig. Så brukar det väl vara med mig... Enligt mig var de enda krångliga ställena då jag skulle packa ihop vagnen, gå genom security checken och när jag skulle plocka upp vagnväskan från bagagebandet. 

På Gardemoen fanns inte några kärror för barn innan security checken så jag hade ingenstans att placera Hubbe när jag skulle packa in vagnen i Prampacken. Som tur finns det hjälpsamma människor och jag placerade Hubbe hos en snäll kvinna som själv resten med sin lilla son (som satt i vagn då ännu). Där satt Hubbe nöjt och flirtade med de båda medan jag packade. Perfekt. 

Att gå igenom securitychecken var också lite småjobbigt. Där skulle jag eventuellt ha haft nytta av bärselen. På andra sidan av securityn stod dock lämpligt en barnstol som jag kunde sätta Hubbe i medan jag packade in all mat, våra jackor etc. i handbagageväskorna igen. En av vakterna var också hygglig och hämtade en kärra för mig och Hubbe så jag inte skulle behöva balanser alla grejer och leta efter en själv. Lite löjligt tycker jag förresten att det var att de måste extra checka alla Hubbes matburkar och mjölktetran som jag hade med mig... Ensamresande småbarnsmammor är ju kända för att vara terrorister!

På flyget hade vi tur och satt bredvid en barnkär äldre man, som själv skulle få sitt första barnbarn till sommaren. Han lekte med Hubbe, lät honom läsa sin tidning och spexade. På flygfältet köpte jag också en vattenflaska och en liten ny bok som vi lekte med nästan hela flighten. Att öppna och stänga borde och fönstergardinen var också hittar. På flyget var det förresten kokhett. Och att ha en baby i famnen gjorde ju inte det bättre.

När vi sedan hade landat på Hfors-Vanda måste vi typiskt nog åka buss in till terminalen. Men vi fick sittplats som tur. Väl framme fanns det inte en enda kärra som Hubbe kunde sitta i. Bara kärror för väskor med tydliga bilder om att barn inte fick sitta på dem... Men det struntade jag i för jag hade inte riktigt något val. Som tur är Hubbes rumpa liten och han rymdes bra "korgen" för handväskan. Själklart höll jag hela tiden i honom. Av en snäll man fick jag sedan hjälp att lyfta Prampacken på väskkärran. Sen körde jag med kärran till ett café på flygfältet där jag placerade Hubbe i en barnstol och packade upp vagnen och allt vårt stuff i den. Så snurrade vi vidare för att hitta vår parkerade bil. Inte det lättaste det heller, haha! Men SuperMamma som man är så hittade jag till och med den efter en stund. Jag är nog så stolt över mig själv som klarade detta så galant. Fast det är väl inte så svårt att vara SuperMamma när man har en jetsetter till son...

På flygfältet var allt sååå spännande att titta på. Bilar, bagagetåg, flygplan och till och med grävskopor kunde vi spana på medan vi väntade på att få gå ombord. Kärran var helt genial för barn i Hubbes ålder. Funkade som en varukärra i butikerna!